Blandande känslor...
Så är det så semester/sommarlov sedan cirka 50 timmar tillbaka. Jag lyckades stuva in allt (jag har säkert glömt något) i bilen, handla, äta och ta mig iväg på mindre än två timmar. Dryga två timmar senare landade jag i GuldGruvan, där det är tänkt att större delen av sommaren ska spenderas. Om jag står ut, that is...
Det är med blandade känslor jag ser framför mig sex veckor här i byn. Det är jätteskönt att vara här, "långt bort från stadens gråa hus" som någon sjöng, där man kan räkna antalet bilar som passerar på en dag, där det finns en stor gräsmatta som bara är min, min, min och där jag har knappa två minuters promenad till en badplats som också bara är min, min, min. Jag skulle inte stå ut i lägenheten i sex heta sommarveckor, det skulle bara inte gå. Samtidigt blir jag less bara jag tänker på att jag ska vara här ända till mitten av augusti! Jag ska vara här bland människor som jag känt i hela mitt liv, men som slutat heja när jag möter dem på Hemköp eller OK, bland gamla klasskompisar som ser åt ett annat håll när vi möts, bland gamla "kompisar" som lovar dyrt och heligt att "vi måste hitta på nåt nästa gång vi är hemma", men som det inte hörs ett ljud ifrån. Jag ska vara här bland släkt och annat folk som har mest bråttom att fråga, med en lätt överlägsen och smått hånfull röst, om "jag inte längtar hem??!".
Jo, jag längtar hem ibland. Vissa dagar längtar jag hem något så fruktansvärt. Men så fort jag kommer hem påminns jag med detsamma om varför jag flyttade. Jag ville bort från den här insnöade mentaliteten att "du ska minsann inte tro att du är något" som härskar värre dryga timmen väster om Borlänge än någon annanstans. Förutom att det finns några människor hemma i byn som jag saknar oändligt emellanåt, så är det ändå en känsla av lättnad när jag kommer hem till Silverstaden igen. Där kan jag andas. Där kan jag gå i vilka kläder jag vill, utan att någon bryr sig. Där kan jag vara mig själv.
Det är med blandade känslor jag ser framför mig sex veckor här i byn. Det är jätteskönt att vara här, "långt bort från stadens gråa hus" som någon sjöng, där man kan räkna antalet bilar som passerar på en dag, där det finns en stor gräsmatta som bara är min, min, min och där jag har knappa två minuters promenad till en badplats som också bara är min, min, min. Jag skulle inte stå ut i lägenheten i sex heta sommarveckor, det skulle bara inte gå. Samtidigt blir jag less bara jag tänker på att jag ska vara här ända till mitten av augusti! Jag ska vara här bland människor som jag känt i hela mitt liv, men som slutat heja när jag möter dem på Hemköp eller OK, bland gamla klasskompisar som ser åt ett annat håll när vi möts, bland gamla "kompisar" som lovar dyrt och heligt att "vi måste hitta på nåt nästa gång vi är hemma", men som det inte hörs ett ljud ifrån. Jag ska vara här bland släkt och annat folk som har mest bråttom att fråga, med en lätt överlägsen och smått hånfull röst, om "jag inte längtar hem??!".
Jo, jag längtar hem ibland. Vissa dagar längtar jag hem något så fruktansvärt. Men så fort jag kommer hem påminns jag med detsamma om varför jag flyttade. Jag ville bort från den här insnöade mentaliteten att "du ska minsann inte tro att du är något" som härskar värre dryga timmen väster om Borlänge än någon annanstans. Förutom att det finns några människor hemma i byn som jag saknar oändligt emellanåt, så är det ändå en känsla av lättnad när jag kommer hem till Silverstaden igen. Där kan jag andas. Där kan jag gå i vilka kläder jag vill, utan att någon bryr sig. Där kan jag vara mig själv.
Kommentarer
Postat av: Anna
Du har så rätt... Jante är ett helvete. Den ingrodda inlandsmentaliteten som bara finns här i krokarna. "Det ska vara som det har varit och kom inte och tro att du är något!" Det är bittra människor som bor här - inte för att de vill utan för att de inte vågar annat. Det är farligt utanför de trygga 70-skyltarna...
Jag är stolt över dig för att du tagit dig hemifrån! Du får väl åka tillbaka till Silverstaden en sväng och andas? Det är väl något du glömt som du måste hämta? ;)
Trackback