Es ist mein Leben

En lång och ganska intensiv arbetsvecka är över. Det är helg. Halleluja! Det har varit mycket att ta in den här veckan, och det känns. Men ÄNTLIGEN kom det lite goa barn i alla fall! ÄNTLIGEN är vi igång! ÄNTLIGEN sjuder det av liv i de gamla trötta församlingsgårdarna.

Den här veckan har det varit inskolning för nya kyrkisbarn, välkommen tillbaka och prat om sommaren med de "gamla" kyrkisbarnen och miniorerna, och fruktsallad med miniorerna. "Fruktsallad?" säger ni. Japp, veckans tema på samlingarna är "lika och olika". (Guldstjärna till den som kan hitta kopplingen där!) Jag har pratat med våra miniorer om att vara lika och olika, att alla är unika, att vi tillsammans kan bli något nytt, att alla människor har mer likheter än olikheter och massa andra bra och självklara (?) saker. Det viktigaste av allt som jag försökt få mina goa ungar att förstå är dock det faktum att alla människor är lika mycket värda.

"Alla människor är lika mycket värda". Ha! Who am I kidding?

Så är det naturligtvis inte. Inte i verkligheten. I min, Guds, Jesus och många andras drömvärld är det så. Men i den verkliga världen är det inte så. Och det gör mig görarg!!! Det finns dem som gör skillnad på folk och folk. De finns överallt och de finns där man minst tror att de skulle finnas. Jag förstår det inte. Jag förstår inte hur en del människor kan få göra lite hur som helst, medan andra måste anpassa sig efter de förutsättningar som finns. Det är fullständigt obegripligt för mig och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det är skillnad på folk och folk. Eller? Finns det någon annan förklaring?

I den verkliga världen är inte alla människor lika mycket värda. Men jag är optimist, även om det kanske inte alltid låter så. Jag har gjort det till mitt motto att alltid vara positiv. Så jag fortsätter att berätta om min drömvärld, att kämpa för den, och jag fortsätter försöka tuta i miniorer att alla människor är lika mycket värda. What harm could it do, liksom?