Es ist mein Leben

Skulle nog inte ha sagt det där om att "magen för en gångs skull är hyfsat okej". Vad jänder då dagen efter? Jo, såklart vaknar man med ordentligt ont i magen... :-( Långdag på schemat... Naja, det gick vägen i alla fall. Hur vet jag inte, men det är tur att man har bästa kollegorna! TACK för att ni håller mig flytande!

I dag har det varit lite bättre i alla fall. När jag vaknade imorse låg det snö på backen - bara en sån sak! Sen har det fortsatt att vräka ner snö hela dagen, och nu ligger det ett ganska tjockt täcke över Silverstaden. Vilken skillnad det gör! Vips - så är julstämningen på plats! :-)

Jag har idag också insett att jag har några av världens bästa vänner. Fast jag inte har känt dem särskilt länge, så finns de ändå alltid där när jag behöver dem, ni är guld värda! Världens bästa föräldrar har jag också för den delen! (för det mesta iaf) I'm blessed!

Så det finns hopp! Saker och ting börjar ordna sig. Jag lever på hoppet!

Jag vill skriva ett inlägg. Ett inlägg där jag får skriva av mig ordentligt. Få bort lite ur huvudet. Jag vet inte om jag kan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vill bara krypa ner under en filt och gråta hejdlöst eller sova bort lite tid. Men det går inte, för det kryper i hela mig, jag kan inte sitta stilla. Jag inser att det logiska är att jag är stressad, för då blir jag såhär. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att det ska sluta. Försöker att prata med någon. Det hjälper för stunden, men en liten stund senare kommer panikkänslorna tillbaka...

Det hela började i tisdags, när jag satt vaken halva natten med ett astmaanfall som inte ville ge sig. Var nära att ringa ambulans, men gjorde inte det då det till slut gav sig efter att jag tagit en allergitablett tillsammans med astmasprayen. Inga mer jordnötter för min del alltså... Vore väl typiskt om det visar sig att jag är allergisk mot det också.. - tål ingenting nuförtiden och det gör mig galen!! Det här är inte likt mig! Jag ska inte vara såhär!

Alltsedan dess har astman bråkat och jag misstänker att det är en sådan där rolig förkylning som ligger och gror, tillräckligt för att påverka astman, men inte tillräckligt för att bryta ut och gå över. Astman och paniken avlöser varandra och jag vill att det ska ta slut, men jag vet inte hur jag ska få slut på det.

Det borde vara lugnt egentligen. Jag har köpt alla julklappar, de ska bara slås in. Jag har gjort nästan alla julkort, har bara några stycken kvar att göra och sedan skicka dem. Lägenheten är i stort sett städad, och julpyntad. Jag har fått en massa lussekatter av mormor som väntar i frysen, och en burk Annas pepparkakor är inhandlad sedan länge. Det är bara sju arbetsdagar kvar innan julledigheten. Magen är (PEPPAR PEPPAR!!) hyfsat lugn och okej för tillfället. Det borde vara bra. Jag borde ta det lugnt. Jag borde njuta av tiden fram till julen. Jag borde mysa, och njuta av att jag på lördag ska åka till Skansen på mysig (?) julmarknad med bästa Sandra och en massa andra trevliga människor.

Allt borde vara lugnt. Allt borde vara bra. Det är det inte. And it's driving me crazy.

Jaja, kalla mig seg och efter, jag vet. Men nej, jag har inte haft Spotify tills för några veckor sedan. Varför? För att jag trodde att jag inte behövde det. But oh, was I wrong! Det är ju en kanongrej! All musik på ett ställe, gratis, och man behöver inte leta bland femtioelva olika videor på youtube, för att hitta en med någorlunda okej kvalitet. Synd bara att jag är så kass på att komma ihåg artister och låttitlar... ;-)

Vet inte riktigt varför, men just nu är jag så vansinnigt less på allt, och framför allt på mig själv. Jag är irriterad och less på det mesta, och blir irriterad och less på mig själv för att jag är det... Bra kombination va?!
Just nu är jag mest irriterad på mig själv för att jag inte åkte på träning ikväll. Jobbade extra idag och var hemma senare än jag tänkt mig. Då kändes det som en bra idé att handla, laga mat i lugn och ro, tvätta och ta hand om väskorna från helgen istället för att slänga i sig mat, åka till en instängd, varm gympahall och slå på en okänd människa. Nu önskar jag inget hellre än att jag tagit mig i kragen och åkt till hallen. Har missat ett antal boxningspass i rad nu. En gång var jag i guldGruvan, en gång sjuk, förra veckan fick jag jobba extra och hann inte... Blä, skärpning! Det jobbiga är ju också att det bara är box en gång i veckan, så man får vänta länge på nästa pass... Men nu är det tre måndagar kvar innan jullov, och nu j*klar ska här boxas!!!

Less var det ja... Det var rackarns svårt att ta sig upp imorse. Inte för att jag var trött eller så, jag vill bara inte gå upp... Skulle behöva någon som drar (alternativt sparkar) upp mig ur sängen! Det är så vansinnigt tråkigt att gå upp när det är kolsvart ute, äta frukost (haha, jag?!) själv och sedan ner i källaren och slåss med alla dörrar för att komma åt och få ut cykeln... Likaså skulle jag behöva någon som drar med mig på träning, men där jobbar jag på att få med mig Emma.

Nej, nu är det skärpning som gäller. Jag har ju fått en fantastiskt rolig nyhet, en julklapp i förskott, men den sparar vi på en stund. Den berättar jag senare för Er. Det är något helt fantastiskt, roligt, men samtidigt liiite läskigt... Återkommer om det! ;-)
Nu ska jag se framåt! December är fullspäckat och det ska hända massa roliga saker! Det är advent och jobb och lucia och julmarknad och massa annat!

Always stay positive!

Idag var det dags för den årliga (?) hälsoundersökningen genom jobbet. Jag blev godkänd i år också, så det var ju bra! :) Om bara denna rackarns huvudvärk kunde försvinna också... Nu har jag ju idag bockat av ännu fler måsten; ringt vårdcentralen, pratat med Synsam, varit på hälsokollen - check på allt det där. Så ikväll hoppas jag att jag kan få somna i vettig tid och sova ordentligt hela natten. Det skulle behövas...

 

Imorgon, ja. Tomorrow's the day. Det är imorgon det ska bestämmas (kanske då). Om allt går som jag vill får jag besked imorgon. Ett stort besked. Det kan påverka ganska mycket för mig framöver. Men nu ska vi inte göra för stor sak av det, nej då! ;)

Man kanske skulle åka hem i helgen ändå? Försöka träffa J, som jag inte hann med sist. Tigga till sig lite massage så att huvudvärken släpper. Åka och gosa med kusins älsklingar. Hmm.. ja, vi funderar på det. Det är ju inte torsdag än.

 

Har mått dåligt hela dagen. Ont i huvudet, så att det snurrar när jag rör det för fort. Ont i käken och axlarna och nacken och ryggen... blä! Sovit dåligt har jag gjort också, de senaste två veckorna egentligen, och jag vet inte varför. Det går liksom bara inte... Nu är dessutom de måsten som hängt över mig avklarade. Dramat är skrivet och ungarna var jätteduktiga när vi skulle framföra det i torsdags. Det var kaos och blev inte riktigt som jag tänkte mig, men det blev något av det i alla fall. Kolavippen gick bra, och är gjord. Jag har verkligen ingen anledning till att inte kunna sova, så VARFÖR GÅR DET INTE??

Sitter och funderar på om jag ska åka hem till mams och paps i helgen ändå. Det är denna helg och nästa som jag har möjlighet att åka hem innan jul, så det kanske är bäst att passa på? Pappa ringde mig ikväll och undrade om jag slutar på torsdag kväll; 

 "Ja, det gör jag."

"Så du åker hem då?"

"Ja, kanske. Jag har inte bestämt mig än..."

"Nehej. Hade du tänkt åka på fredag, när det är ljust?"

"Nej, men jag har inte bestämt mig om jag ska åka hem överhuvudtaget. Om jag ska åka, åker jag på torsdag."

"Va? Skulle du inte hem?"

Kommentar från pappa som i tisdags innan jag åkte sa att jag behöver ju bara komma hem helgen om två veckor, när det ska firas kalas och grejer. Och nu ska jag inte komma hem? Va?! Han är lustig han... Men det är ju ändå Fars Dag på söndag, så jag kanske borde åka hem. (om inte annat för att se om det finns någon tårta...)

Nu tror jag att jag fått gnälla färdigt. Imorgon är det upp tidigt igen, jobb som vanligt den här veckan... Jag skulle ju inte ha något emot att ha lov en vecka till... Men men, det är väl bara en sisådär sex veckor tills vi får julledigt, så det är bara att köra järnet! På onsdag börjar vi öva lucia...

Det är höstlov här i Silverstaden, precis som på de allra flesta andra ställen i Sverige. Höstlov innebär för oss inga grupper, och en möjlighet att få några dagars ledigt. Det utnyttjas självklart, och det blev några dagar i guldGruvan!









Det blev shoppingdag med mamma, kusinkalas, smörgåstårta hos mormor och så drog jag och pappa ut i skogen. En fullspäckad helg, men kul var det. Det har inte blivit så många helger i guldGruvan den här hösten, så det gäller att göra det mesta av dem som blir. Jag fick i alla fall träffa min favoritgryta, och det var bra! :-)

Jag är körd. Det här är inte bra. Eller ja... nej, det är inte bra. Det är alldeles för jobbigt. Jag har fått en massa konstiga idéer i huvudet, och det är visserligen positiva och bra idéer, men ändå. Det är griller. Griller i huvudet är vad det är.
Oh shit, jag är körd. Så körd.

Du är en del av mig och det är inget jag kan göra åt det. Du är ingen stor del av mig, men ändå kan jag inte leva utan dig. Du styr mitt liv fast jag gör allt jag kan för att försöka ändra på det. Du har ingen rätt att bestämma över mig, och hindra mig från att göra det jag vill och tycker är roligt.

Det pågår ett ständigt psykologiskt krig mellan oss. Den senaste tiden har jag haft övertaget, men jag är aldrig säker på det. Ibland kommer Du med dina attacker, allra helst när jag minst behöver det. Jag kämpar för att aldrig låta dig vinna, men det är svårt. Ibland vinner jag och då känns det, om inte bra så i alla fall bättre, åtminstone för en stund. Ibland vinner Du, och då är det illa...

Det händer att vi är sams också. Då leker livet! Det är underbart! Vi kan dock aldrig hålla sams en längre tid, och snart kommer Du smygandes med dina lömska attacker igen. Oavsett om jag gjort dig något eller inte. Det får mig att längta tillbaka till tiden när allt var bra med oss. Jag önskar så innerligt att det kan bli så igen, men jag vet bara inte hur det ska gå till. Kanske behöver vi hjälp.

Jag vet inte vad vi ska göra åt det här, men något måste nog göras, och det ganska snart. För trots att Du är en ganska liten del av mig, så kan jag inte leva utan Dig. För såhär kan vi inte ha det längre.

Det blev en tur till Västerås igår. Jag bestämde mig för att trotsa förkylningen och huvudvärken och åka dit som jag bestämt tidigare. Planen var att även åka in till stan i Västerås en sväng, det var evigheter sen jag senast var på Gina Tricot, och dessutom behövde jag på Panduro.
Sagt och gjort. Jag lyckades hitta in till Centralstationen och hitta en parkering där (jag hatar att köra bil i Västerås!). Hutlöst dyr parkering, men lättare att hitta ut därifrån än ur ett parkeringshus i alla fall. Stolt och glad över att inte åkt vilse travade jag upp mot stan. Planen var alltså Gina Tricot (i vilken av alla hundra gallerior finns det?!) och Kvarteret Igor med Panduro och Lagerhaus. Jag går in i Skrapan som är den första jag ser, letar runt, ingen Gina Tricot här... Lyckas hitta en slingrig gång in till nästa galleria (var det Punkt? Eller Centra?) där jag till slut ser Gina Tricot på en annan våning. Efter ett besök där går jag ut genom närmsta dörr... och inser att jag inte har en aning om var jag är! Det där med att gå in i en galleria och sen komma ut på en helt annan gata, det förstår jag mig inte på! Det är likadant i Falun, och det villar bort mig totalt.

Efter en stunds irrande ser jag dock en stor skylt; "Sigma" och kommer ihåg att någon sagt att Igor ligger i närheten av Sigma. Jag travar vidare dit och hittar äntligen rätt! Det var dock värt allt letande, hittade mycket fint både på Lagerhaus och Panduro! Nya kortpapper och stämplar bland annat, här ska scrappas! :-)

Efter detta äventyr var det dags att ta sig till Erikslund, där en torkställning skulle inhandlas, den egentliga anledningen till att jag åkte till Västerås. (På vägen dit lyckades jag naturligtvis hamna i fel fil och komma på helt fel väg, men det löste sig ändå...) Inne på Biltema blev det sedan "kändisspotting", hahahaha... Jag vet inte hur mycket "kändis" det är att ha sprungit på polisen Antonio från "112 - poliser" i gångarna på Biltema, men jaja... det kanske räknas?! ;-)

Mat och (o)nödvändiga inköp på IKEA, sen bar det av hemåt för att däcka i soffan med huvudvärken som knackat på hela dagen. Idag tog jag en snabb sväng ner på stan, och sen kapitulerade jag inför huvudvärken och förkylningen... Just nu hoppas jag bara att det allra värsta ska ge med sig till imorgon eftermiddag, för då är det jobb som gäller och jag ska ha ansiktsmålning för barnen och jag har aldrig gjort det och jag har ingen aning om hur det ska bli, men det löser sig nog det också.

Allt går åt skogen just nu. Allt.

Min mobiltelefon krånglar, igen. Det ska vara en s k "smartphone", men det är då banne mej den dummaste mobil jag har haft. Den bara låser sig hela tiden, och folk som ringer till mig kommer inte fram. Ja, jag vet, jag borde lämna in den. Jag ska. Jag har till och med letat fram kvittot nu. Jag ska bara samla energi för att gå in på The Phone House och gräla till mig en service. Ångrar verkligen att jag köpte den där...

När jag letade lägenhet här i Silverstaden förra sommaren blev jag erbjuden en annan på ett annat område först. En nyrenoverad etta med ett stort kök, men jag valde bort den eftersom badrummet var ungefär lika stort som en garderob. Tvättstugan låg dessutom i ett annat hus, och jag ville ha en tvättmaskin i lägenheten, så det fick bli B-strasse istället. Här är badrummet tillräckligt stort för att få plats med en tvättmaskin. Mormor och morfar bytte ut sin i vintras, och det bestämdes att jag skulle få den gamla. Ja, inte helt fel att få en tvättmaskin med tumlare gratis!
I helgen tog vi hem den till mamma och pappa för att provköra den. När jag vred på vattnet sprutade det överallt, utom i trumman... Scheisse!

Det blir till att bita ihop och köpa en ny helt enkelt. När jag kom hem idag hittade jag ett reklamblad från Elgiganten i posten. Bläddrar och hittar en maskin som verkar perfekt, på extrapris den här veckan. Ja, hurra! Inser ungefär två sekunder senare att jag inte har någon som kan hjälpa mig hem med den denna veckan. Den väger 72 kg och nog för att jag är stark, men sex trappor är ganska mycket... Scheisse!

Allt går bra alltså. Eller inte. Murphy's lag har jag hört att den kallas, lagen om alltings jävlighet. Till råga på allt är jag beordrad att vara ledig torsdag-fredag. Bara för att jag vill jobba.
Typiskt.

Ja, nedräkningen till jullovet alltså. 18 veckor tyckte jag Katja sa att det var tills vi får "semester" igen..

Haha! Nej då, så illa är det inte, inte alls. Vi började jobba igår och det gick himla bra faktiskt, trots sex veckors semester. Jag är riktigt pepp på att börja jobba faktiskt, det känns kul och bra att vara hemma och att få sätta igång igen. Jag känner mig "klar" (och nöjd!) med sommaren, så jag har inget emot att börja jobba. Dessutom har jag ju saknat mina kära kollegor! :-) Jag är till och med så pass pepp att jag rensade garderoben igår kväll när jag kom hem...

Lite underligt var det ändå att börja. Många nya ansikten, nya scheman, ändrade rutiner och så vidare, och så vidare... Men men, det blir väl säkert bra så småningom det också.