Es ist mein Leben

Det blev en tur till Västerås igår. Jag bestämde mig för att trotsa förkylningen och huvudvärken och åka dit som jag bestämt tidigare. Planen var att även åka in till stan i Västerås en sväng, det var evigheter sen jag senast var på Gina Tricot, och dessutom behövde jag på Panduro.
Sagt och gjort. Jag lyckades hitta in till Centralstationen och hitta en parkering där (jag hatar att köra bil i Västerås!). Hutlöst dyr parkering, men lättare att hitta ut därifrån än ur ett parkeringshus i alla fall. Stolt och glad över att inte åkt vilse travade jag upp mot stan. Planen var alltså Gina Tricot (i vilken av alla hundra gallerior finns det?!) och Kvarteret Igor med Panduro och Lagerhaus. Jag går in i Skrapan som är den första jag ser, letar runt, ingen Gina Tricot här... Lyckas hitta en slingrig gång in till nästa galleria (var det Punkt? Eller Centra?) där jag till slut ser Gina Tricot på en annan våning. Efter ett besök där går jag ut genom närmsta dörr... och inser att jag inte har en aning om var jag är! Det där med att gå in i en galleria och sen komma ut på en helt annan gata, det förstår jag mig inte på! Det är likadant i Falun, och det villar bort mig totalt.

Efter en stunds irrande ser jag dock en stor skylt; "Sigma" och kommer ihåg att någon sagt att Igor ligger i närheten av Sigma. Jag travar vidare dit och hittar äntligen rätt! Det var dock värt allt letande, hittade mycket fint både på Lagerhaus och Panduro! Nya kortpapper och stämplar bland annat, här ska scrappas! :-)

Efter detta äventyr var det dags att ta sig till Erikslund, där en torkställning skulle inhandlas, den egentliga anledningen till att jag åkte till Västerås. (På vägen dit lyckades jag naturligtvis hamna i fel fil och komma på helt fel väg, men det löste sig ändå...) Inne på Biltema blev det sedan "kändisspotting", hahahaha... Jag vet inte hur mycket "kändis" det är att ha sprungit på polisen Antonio från "112 - poliser" i gångarna på Biltema, men jaja... det kanske räknas?! ;-)

Mat och (o)nödvändiga inköp på IKEA, sen bar det av hemåt för att däcka i soffan med huvudvärken som knackat på hela dagen. Idag tog jag en snabb sväng ner på stan, och sen kapitulerade jag inför huvudvärken och förkylningen... Just nu hoppas jag bara att det allra värsta ska ge med sig till imorgon eftermiddag, för då är det jobb som gäller och jag ska ha ansiktsmålning för barnen och jag har aldrig gjort det och jag har ingen aning om hur det ska bli, men det löser sig nog det också.

Igår eftermiddag skulle jag ha sprungit i mål på en fantastisk tid (hahaha!) i Tjejmilen. Så blev det inte. Nu var det visserligen bestämt redan sen i söndags att det inte skulle bli någon Tjejmil för min (våran) del, och det var nog lika bra det, för igår vaknade jag med ont i halsen... :-( Istället blev det en tur på stan, och lite fix och trix här hemma.


Den här snygga lite mindre påsen hittade jag på Hemtex. Perfekt storlek för att ha lunchmatlådan i, och den var så söt så jag kunde inte låta bli... ;-) Lite roligare än en gammal plastpåse, kanske?!

Den lila revolutionen, ja... Den är här nu! Lite smått i alla fall. Jag har ju bestämt mig för att lila är färgen som gäller i höst! Därför har det bunkrats upp med lila dukar, lila ljus, lila servetter... you name it! Igår kände jag att ja, nu är det september, nu kan vi börja gå över lite till lila.
Här är resultatet, so far:

 Köket

 Köket. Duken hittades också på Hemtex.


"Ugglehörnan" i köket. Duken hittade jag i en "halva priset-låda" på Linneskåpet. Och nej, jag har inte hittat ett vettigt strykjärn ännu...

Även i rummet (som ju också har en grå tapet som kan behöva lite färg) har det lila hittat in:

 Skrivbordet, med den nyfixade stolen.

 Soffbordet. Även den duken hittade jag i "halva priset-lådan" på Linneskåpet.

Det kommer mer lila senare, var så säker! Men jag tänker att jag måste mjukstarta lite, om jag inte ska tröttna på det innan det är adventstid. Jag verkar, som vanligt (haha!) vara precis rätt i tiden när det gäller färgtrender, för övrigt. Det är lila, lila, lila överallt, i alla butiker. Även i vårt nyrenoverade lunchrum på jobbet är det vit bas och lila detaljer som gäller. Görsnyggt, om ni frågar mig!

Idag hade jag tankar på att åka till gurkstaden och fixa lite grejer som behövs, torkställning bland annat, men nej... jag orkar inte! Inte nu i alla fall. Om några timmar jag kanske orkar, men då är det ändå försent. Jag håller mig nog till soffan idag, det är ju friidrott på TV, och senare handboll och ja.. Slappdag, ja tack! Jag helgar vilodagen helt enkelt. Bra där, Sara!

Auf wiedersehen!

En lång och ganska intensiv arbetsvecka är över. Det är helg. Halleluja! Det har varit mycket att ta in den här veckan, och det känns. Men ÄNTLIGEN kom det lite goa barn i alla fall! ÄNTLIGEN är vi igång! ÄNTLIGEN sjuder det av liv i de gamla trötta församlingsgårdarna.

Den här veckan har det varit inskolning för nya kyrkisbarn, välkommen tillbaka och prat om sommaren med de "gamla" kyrkisbarnen och miniorerna, och fruktsallad med miniorerna. "Fruktsallad?" säger ni. Japp, veckans tema på samlingarna är "lika och olika". (Guldstjärna till den som kan hitta kopplingen där!) Jag har pratat med våra miniorer om att vara lika och olika, att alla är unika, att vi tillsammans kan bli något nytt, att alla människor har mer likheter än olikheter och massa andra bra och självklara (?) saker. Det viktigaste av allt som jag försökt få mina goa ungar att förstå är dock det faktum att alla människor är lika mycket värda.

"Alla människor är lika mycket värda". Ha! Who am I kidding?

Så är det naturligtvis inte. Inte i verkligheten. I min, Guds, Jesus och många andras drömvärld är det så. Men i den verkliga världen är det inte så. Och det gör mig görarg!!! Det finns dem som gör skillnad på folk och folk. De finns överallt och de finns där man minst tror att de skulle finnas. Jag förstår det inte. Jag förstår inte hur en del människor kan få göra lite hur som helst, medan andra måste anpassa sig efter de förutsättningar som finns. Det är fullständigt obegripligt för mig och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det är skillnad på folk och folk. Eller? Finns det någon annan förklaring?

I den verkliga världen är inte alla människor lika mycket värda. Men jag är optimist, även om det kanske inte alltid låter så. Jag har gjort det till mitt motto att alltid vara positiv. Så jag fortsätter att berätta om min drömvärld, att kämpa för den, och jag fortsätter försöka tuta i miniorer att alla människor är lika mycket värda. What harm could it do, liksom?