Es ist mein Leben

Eller ja, egentligen inte. Jag har ju kommit hem igen, det blev en tur över dagen bara. Det blev äntligen en tur till Elverum och museet där. Vi var dit när vi var i Norge en vecka på semester när jag var sex år, och sen dess har jag inte tagit mig dit igen. Förräns i går.


Då, när vi var där för femton år sedan, tog vi ett kort på mig bredvid den ljusbruna björnen. Nu var det dags igen. Den var lika stor nu också!

Ett besök på skogsmuseet är för övrigt något jag kan rekommendera, det är riktigt roligt, och inte så dyrt heller!

På vägen till Elverum åkte vi genom Trysil och var upp en bit på fjället. Där fanns den här skylten:

Bäst att akta sig med andra ord...

I går var det dags för släktträff. Jag tänkte jag skulle dela med mig av lite bilder därifrån:

Bästa familjen, såklart! ;) Etta och tvåa i tipspromenaden, och vinst i kubb!




En del kan ha lite svårt med balansen ibland...







Och där någonstans strejkade bilduppladdningen på blogg.se, som vanligt. "Internal Server Error" Pfft! Skräp, är vad det är. Har vi tur funkar det kanske imorgon, så kan det komma fler bilder då.
Apropå träffen; det var som vanligt. Man får bita sig i tungan ett antal gånger och slå dövörat till med jämna mellanrum... Men jag fick i alla fall krama världens goaste lillkusin, så det gjorde dagen ganska värd ändå.

Så är det så semester/sommarlov sedan cirka 50 timmar tillbaka. Jag lyckades stuva in allt (jag har säkert glömt något) i bilen, handla, äta och ta mig iväg på mindre än två timmar. Dryga två timmar senare landade jag i GuldGruvan, där det är tänkt att större delen av sommaren ska spenderas. Om jag står ut, that is...

Det är med blandade känslor jag ser framför mig sex veckor här i byn. Det är jätteskönt att vara här, "långt bort från stadens gråa hus" som  någon sjöng, där man kan räkna antalet bilar som passerar på en dag, där det finns en stor gräsmatta som bara är min, min, min och där jag har knappa två minuters promenad till en badplats som också bara är min, min, min. Jag skulle inte stå ut i lägenheten i sex heta sommarveckor, det skulle bara inte gå. Samtidigt blir jag less bara jag tänker på att jag ska vara här ända till mitten av augusti! Jag ska vara här bland människor som jag känt i hela mitt liv, men som slutat heja när jag möter dem på Hemköp eller OK, bland gamla klasskompisar som ser åt ett annat håll när vi möts, bland gamla "kompisar" som lovar dyrt och heligt att "vi måste hitta på nåt nästa gång vi är hemma", men som det inte hörs ett ljud ifrån. Jag ska vara här bland släkt och annat folk som har mest bråttom att fråga, med en lätt överlägsen och smått hånfull röst, om "jag inte längtar hem??!".

Jo, jag längtar hem ibland. Vissa dagar längtar jag hem något så fruktansvärt. Men så fort jag kommer hem påminns jag med detsamma om varför jag flyttade. Jag ville bort från den här insnöade mentaliteten att "du ska minsann inte tro att du är något" som härskar värre dryga timmen väster om Borlänge än någon annanstans. Förutom att det finns några människor hemma i byn som jag saknar oändligt emellanåt, så är det ändå en känsla av lättnad när jag kommer hem till Silverstaden igen. Där kan jag andas. Där kan jag gå i vilka kläder jag vill, utan att någon bryr sig. Där kan jag vara mig själv.