Es ist mein Leben

Skulle nog inte ha sagt det där om att "magen för en gångs skull är hyfsat okej". Vad jänder då dagen efter? Jo, såklart vaknar man med ordentligt ont i magen... :-( Långdag på schemat... Naja, det gick vägen i alla fall. Hur vet jag inte, men det är tur att man har bästa kollegorna! TACK för att ni håller mig flytande!

I dag har det varit lite bättre i alla fall. När jag vaknade imorse låg det snö på backen - bara en sån sak! Sen har det fortsatt att vräka ner snö hela dagen, och nu ligger det ett ganska tjockt täcke över Silverstaden. Vilken skillnad det gör! Vips - så är julstämningen på plats! :-)

Jag har idag också insett att jag har några av världens bästa vänner. Fast jag inte har känt dem särskilt länge, så finns de ändå alltid där när jag behöver dem, ni är guld värda! Världens bästa föräldrar har jag också för den delen! (för det mesta iaf) I'm blessed!

Så det finns hopp! Saker och ting börjar ordna sig. Jag lever på hoppet!

Jag vill skriva ett inlägg. Ett inlägg där jag får skriva av mig ordentligt. Få bort lite ur huvudet. Jag vet inte om jag kan.

Jag vet inte vad jag ska göra. Vill bara krypa ner under en filt och gråta hejdlöst eller sova bort lite tid. Men det går inte, för det kryper i hela mig, jag kan inte sitta stilla. Jag inser att det logiska är att jag är stressad, för då blir jag såhär. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att det ska sluta. Försöker att prata med någon. Det hjälper för stunden, men en liten stund senare kommer panikkänslorna tillbaka...

Det hela började i tisdags, när jag satt vaken halva natten med ett astmaanfall som inte ville ge sig. Var nära att ringa ambulans, men gjorde inte det då det till slut gav sig efter att jag tagit en allergitablett tillsammans med astmasprayen. Inga mer jordnötter för min del alltså... Vore väl typiskt om det visar sig att jag är allergisk mot det också.. - tål ingenting nuförtiden och det gör mig galen!! Det här är inte likt mig! Jag ska inte vara såhär!

Alltsedan dess har astman bråkat och jag misstänker att det är en sådan där rolig förkylning som ligger och gror, tillräckligt för att påverka astman, men inte tillräckligt för att bryta ut och gå över. Astman och paniken avlöser varandra och jag vill att det ska ta slut, men jag vet inte hur jag ska få slut på det.

Det borde vara lugnt egentligen. Jag har köpt alla julklappar, de ska bara slås in. Jag har gjort nästan alla julkort, har bara några stycken kvar att göra och sedan skicka dem. Lägenheten är i stort sett städad, och julpyntad. Jag har fått en massa lussekatter av mormor som väntar i frysen, och en burk Annas pepparkakor är inhandlad sedan länge. Det är bara sju arbetsdagar kvar innan julledigheten. Magen är (PEPPAR PEPPAR!!) hyfsat lugn och okej för tillfället. Det borde vara bra. Jag borde ta det lugnt. Jag borde njuta av tiden fram till julen. Jag borde mysa, och njuta av att jag på lördag ska åka till Skansen på mysig (?) julmarknad med bästa Sandra och en massa andra trevliga människor.

Allt borde vara lugnt. Allt borde vara bra. Det är det inte. And it's driving me crazy.