Es ist mein Leben

Idag - 15 december - är det på dagen tre år sedan jag satte min fot i Silverstaden för första gången. (Eller ja.. första gången jag var här på riktigt. En gång tidigare hade jag varit i Sala i sådär en halvtimme. Det var när jag skulle åka tåg (haha!) till Stockholm, men det blev istället buss mellan Avesta och Sala. Den gången sprang jag från bussen till det väntande tåget och undrade tyst för mig själv vad i allsin dar det här var för ställe... ) Jag hade åkt hit för att gå på anställningsintervju. Det började ju bra i alla fall - världens snöstorm vilket även innebar att GPS:en slutade fungera någonstans i höjd med Hedemora. Hitta hade säkert gått bra ändå, om det inte varit för att rv 70 var avstängd så att vi fick åka genom Salbohed och Västerfärnebo, och därmed kom in i Sala en helt annan väg än tänkt, ergo - vägbeskrivningen som jag fått stämde inte. Nåja, på något sätt lyckades vi hitta till Mikaelsgården. Jag minns att jag på väg in till intervjun träffade på vaktmästare L som skottade snö, sedan J på expeditionen och konstaterade att ja, så långt verkade det ju rätt okej i alla fall. Själva intervjun kommer jag inte ihåg så mycket av. Sen var det dags att försöka ta sig hem i snöstormen. Längs vägen låg det både bussar och annat i dikena. Men hem kom vi till slut i alla fall. Två dagar senare fick jag veta att jag fått jobbet! Så här i efterhand kan jag fundera på hur jag tänkte egentligen, tacka ja till ett jobb nästan tjugo mil bort! Men jag tänkte ju att "det är bara en termin". Jag tackade ja och två veckor senare hade jag flyttat till andra sidan landet (kändes det som), till en helt ny stad där jag inte kände en kotte och börjat på ett jobb jag inte visste hur jag skulle klara av... Det visade sig att jag fixade jobbet. Det visade sig att det var rätt trevliga människor jag skulle jobba med. Det visade sig att folk i den här stan inte alls var som hemma. Här kände man sig välkommen och människorna var lätta att prata med. Att sen jobba på ett ställe där man träffar en sådär 100-150 människor i veckan hjälpte förstås också till. En termin blev två (jag kunde ju köra fram till jul), blev tre (lika bra att fortsätta till sommaren), blev fyra och nu sitter jag här, tre år senare. Det som skulle vara fem månader har nu blivit till tre år - TRE ÅR! Herre gud, det är ju hur lång tid som helst! Men jag ångrar inte en sekund av det. Jag trivs bättre än jag någonsin trordde jag skulle göra. Jag har ett fantastiskt jobb, som bara blir bättre och bättre, med underbara kollegor. Jag börjar mer och mer inse det som de som har bott här hela sitt liv säger, att den här stan är så liten och att alla känner alla. Jodå, jag börjar förstå det nu. På gott och ont, förstås.. :-) Tre år senare sitter jag här, I en stad jag knappt visste var låg för fyra år sedan. Som jag tänkte "aldrig i livet!" om. Här har jag det nu himla bra. Herrens vägar äro outgrundliga.

En lång och ganska intensiv arbetsvecka är över. Det är helg. Halleluja! Det har varit mycket att ta in den här veckan, och det känns. Men ÄNTLIGEN kom det lite goa barn i alla fall! ÄNTLIGEN är vi igång! ÄNTLIGEN sjuder det av liv i de gamla trötta församlingsgårdarna.

Den här veckan har det varit inskolning för nya kyrkisbarn, välkommen tillbaka och prat om sommaren med de "gamla" kyrkisbarnen och miniorerna, och fruktsallad med miniorerna. "Fruktsallad?" säger ni. Japp, veckans tema på samlingarna är "lika och olika". (Guldstjärna till den som kan hitta kopplingen där!) Jag har pratat med våra miniorer om att vara lika och olika, att alla är unika, att vi tillsammans kan bli något nytt, att alla människor har mer likheter än olikheter och massa andra bra och självklara (?) saker. Det viktigaste av allt som jag försökt få mina goa ungar att förstå är dock det faktum att alla människor är lika mycket värda.

"Alla människor är lika mycket värda". Ha! Who am I kidding?

Så är det naturligtvis inte. Inte i verkligheten. I min, Guds, Jesus och många andras drömvärld är det så. Men i den verkliga världen är det inte så. Och det gör mig görarg!!! Det finns dem som gör skillnad på folk och folk. De finns överallt och de finns där man minst tror att de skulle finnas. Jag förstår det inte. Jag förstår inte hur en del människor kan få göra lite hur som helst, medan andra måste anpassa sig efter de förutsättningar som finns. Det är fullständigt obegripligt för mig och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det är skillnad på folk och folk. Eller? Finns det någon annan förklaring?

I den verkliga världen är inte alla människor lika mycket värda. Men jag är optimist, även om det kanske inte alltid låter så. Jag har gjort det till mitt motto att alltid vara positiv. Så jag fortsätter att berätta om min drömvärld, att kämpa för den, och jag fortsätter försöka tuta i miniorer att alla människor är lika mycket värda. What harm could it do, liksom?